LiteMerOmLivetSomEmelie

Jag minns dagen än idag. Dagen då pappa var med om olyckan..
Jag var hos Josefine och äta middag en sommardag. Super mysigt! Tills Rasmus ringer Jossan, det enda hon får fram är "men herregud...." Och en rädd och frusen blick. Jag frågar snabbt vad som hänt? "Ja jag vet inte riktigt vad ja ska säga.. Å herregud.. Michael ha varit me om en olycka, kört i dike me motorcykeln"
jag fattade det inte riktigt först, det lät så overkligt. Jag tyckte mersom att "vadå? de gör väl inget! han återhämtar sej ju !"
Mamma ringer iaf och försöker hålla lugnet uppe och säger, "om är påväg in på lassa nu med helikopter. du kan gå in till Akuten å vänta där. Då kommer jag"
Ja så jag gick dit, satt i väntrummet. Läkare frågade om jag ville ha hjälp. Tiden gick otroligt sakta och Mamma kom aldrig dit.. Jag satt där, klockan tickade och minuterna gick.
Mamma kom tillsist och var helt skakis. Såg på henne att de inte alls var bra. "Dom skickar honom till Umeå nu, men de kommer bli bra " Men ja såg i hennes blick att det var värre än så.. Vi åkte och tittade på motorcykeln och där förr dom första tårarna. Den var total förstörd.. Fy fan..
Vi for hem, josefine körde förövrigt för mamma var i chock..
Mamma kunde inte sova på hela natten. "Jag åker till Umeå imornbitti, de känns bättre om jag är där"
"Jag följer med ! " sa jag.
Vi for dit. En lång lång resa, i dimma och kyla. Varje gång jag åer till umeå ser jag samma blåa Saab som jag såg påvägen till Umeå den dagen. Jag ser den stå där, 2st personen står brevid. än fast det inte är någon bil där. så ser jag den. Den finns liksom där, fast ändå inte.. Jag minns vilken skiva vi spelade, Jill Johnson.
när vi kom till umeå skulle vi leta rätt på rätt avdelning, vilket tog en evighet. Innan vi hamnade rätt..
På dörren std det "Annhöriga" , avdelningen var IVA. En sköterka kom in lite då och då och berättade vad som pågick, "han opperaras än" det var de enda vi fick veta. Mamma försökte vara stark och inte visa att de inte var bra. hon åt ingenting och sov inte en blund. Hon ville bara visa sej stark. "Sluta tänk på det, det kommer bli bra. sov en stund, det behöver du" nått sånt sa hon. Jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Jag fick mijontals sms och Pappas telefon som mamma hade plingade hela tiden. folk ringde och Mamma orkade knappt svara. Jag ville inte gråta inför mamma när jag såg att hon var så nere så jag höll de inne. Tills doktorn ringde från opperartion efter 13 timmars opperation. Mamma försökte en än gång att hålla lugnet nere men tillsist sa hon "Gör va ni vill, bara han överlever! Jag älskar ju honom! " åså grät hon. Jag grät. Vi kramade varandra och grät. "Dom måste ta bort benet om han ska överleva." Mamma gick ut ur rummet och jag föll ihop på golvet. tittade i spegel och bara grät. Bad till gud "snälla Snälla Snälla, Han måste överleva ! Jag älskar ju honom ! Pappa.."
Mamma kom tillbaka och tårarna bara sprutade.. Vi gick ner till akuten för mamma ville få lugnande. Efter många om och med och efter vi förklarat tuden gånger vad som hänt så fick hon en tablett. Vi satt bara där i rummet igen. En sköterka kom in och sa att han är nog snart här på IVA. Han är påväg ner hit"
klockan var då runt 21.00 på kvällen. Vid halv 11 kom han ner på IVA och vi gick träffa honom. Att bara få se honom gjorde det så mycke lättare. Benet var borta.. Men han var där. Levande. Och läget var stabilt sa dom.
Vi satt där, höll han i handen och mamma pratade till honom. Gråten kom upp i halsen.. VAd skulle jag ta mej till? Natten gick och mamma sov inte en blund som vanligt... Dagen efter var det väckning. Vi for upp på IVA tidigt. Pappa hade än inte vaknat. Hela han var uppsvullen och det var tusen slangar. Han vaknade till sist och undra varför han inte kunde röra foten? Vi förklarade att benet avr borta för det var så sönder så dom fick ta bort det. Han somnade, vaknade, somnade, vaknade osv. Minns att han sa" Men lilla emelie, gråt inte. Pappa älska dej" Då grät jag bara ännu mer. Vi satt där i timmar och bara tittade på honom. han frågade gång på gång varför han inte kunde röra foten. vi förklarade och han minns. "just ja, så var det." Han var så uppsvälld att han knappt såg nånting. DEt var så hemskt.
Rasmus skickade sms och frågade om han skulle komma och hämta mej i Umeå. Om jag inte orkade vara kvar. Jag ville itne lämna mamma.. Men mamma tyckte att "far du å ä me rasmus å ta hand om allt hemma, motorveckan börjar ju imorn" Så rasmus, Stefan, Croll och Hampus kom och hämtade mej på sjukhuset. Vi körde hem. Jag berättade sedan hur allt låg till och jag såg att Hampus ögon fylldes med tårar. Rasmusvar tillbaka dragen och frida so då vaar på semster med Mormor och Morfar visste ingenting.
Croll och Rasmus hade pratat mycke och jag minns att Crollsa "Rasmus har bara varit stark, bryter han ihop så blir Hampus förstörd. Det är du och Rasmus som håller allt uppe. Ni är starka!" Jag agerade Mamma i huset och tog hand om de mesta. Det var klar jobbigt att stå upp och vara stark. Men när lamporna släcktes så bröt man ihop. Man orkade inte. Allt snurrade bara runt runt.
Att fara ut bland folk på motorveckan var en plåga. För varenda en fråga hur det var med Pappa, och så fick man ta historien om och omigen. Varje gång fylldes ögonen med tårar. Jag försökte ha roligt och släppa loss. Men tanken på Pappa var altid där. och hur är det med Mamma, hur mår hon?..
Varjde liten sak som gick fel, inte som ja ville så bröt jag ihop. Sa någon något som inte passade in där så bröt jag ihop. Man var så svag och skulle visa sej så stark. Det gick liksom inte ihop..
Mamma kom iaf hem en sväng för att kolla att allt var okej. Pappa hade då fått byta avdelning till Uppvaket. "När man ligger där då är det lugnt. Stabilt!" sa mamma. Mtorveckn gick och vi skulle fara och hälsa på Pappa i Umeå. Men Farmor och Farfar. Frida och jag ritade täckningar som pappa hände upp på väggen. "Ja älskar dej Pappa" stog det. Pappa flyttades till Lycksele och täckningarna följde med. Själv hatar jag lassarette. Men det gick bra. Vi var där stor del av tiden och mina andra syskon fick träffa honom. Pappa skämtade mycket för att alla som kom dit var i chock. Han skojjade om det mesta.
lilla Casper kom dit, 4 eller 5 år gammal. Han tittade sej runt i rummet, under sängen under bänken och tillsist frågade han sin Pappa Magnus, "men pappa? var ha han gömt benet?" Min Pappa MIchel skrattade och förklarade att dom tog ju bort det för det var så sönder efter olyckan. Casper frågade en gång till "Men pappa! Vart ä benet?" Dom förklarade. Pappa fick tillsist komma hem över en helg sisådär efter 4 veckor.
Han köpte en ny motorcykel, likadan fast grön nån månad efter olyckan. "Jag ska upp igen på motorcykeln!"
Ungefär ett halvår senare var han "On the road again!"